Modern modernism

Dansken Henrik Nordbrandt är en av mina favoritpoeter. Jag hoppas att
han får Nobelpriset i litteratur i år! Här följer en dikt av honom:


En åsnas melankoli

är åsna hela vägen igenom.

Men när åsnan dör

och ligger på vägen med uppsvälld mage

är bara stanken åsnans,

vår är melankolin.



Fullmånen stiger upp,

tung som tusen vagnslass tomater,

och för första gången

får vi syn på öronen som den saknar

och gläder oss över att alla vägar

går ner mot staden.



Nordbrandt förmänskligar en åsna genom att säga att den är melankolisk.
När människor senare i dikten ser åsnan som nu är död och luktar illa är
det deras tur att vara melankoliska. Redan den nyskapande modernisten
Charles Baudelaire (1821-1867) skrev en dikt om ett kadaver. Nordbrandt
refererar nog här lite i smyg till den dikten. Ett särdrag för modernismen
är att man där inte värjer för att skriva om det fula och det äckliga.


Jag tycker att följande avsnitt av dikten är ovanligt fyndigt och vackert:
"Fullmånen stiger upp, tung som tusen vagnslass tomater". Visst är detta
en djärv jämförelse! Senare i dikten påstår poeten att några personer får
syn på fullmånens öron som den saknar. Det yttrandet är en paradox,
d.v.s. ett påstående som innebär en motsägelse och först verkar absurt
men som vid närmande betraktande kan visa sig innehålla en sanning.


Dikten finns i "Uppbrott & ankomster".

Och här får vi tacka Dan Gustavsson för alla hans inlägg under våren, detta var nämligen det sista i raden, i alla fall för den här gången.