Försommarlyrik

Harry Martinsons poesi håller världsklass. Hans bästa dikter handlar

om naturen. Här följer en dikt där han skildrar fågelsång:



Gryningsljuset öppnar sig över daggen.
Snåren strålar och tonar på fågeltungomål,
med hårda anslag och långa fljötsting
tävlar de alla i att höras.
De tusen kvittren skärmytslar i gläntorna.
Långt innan alla sagt sitt
är det solig dag.



Den första raden är vacker. Smaka några gånger på: "Gryningsljuset
öppnar sig över daggen." Visst är det en fin stämning som skapas där!
På den andra och tredje raden skriver Martinson att "snåren strålar och
tonar med hårda anslag och långa flöjtsting". Miljön där fåglar sitter
och sjunger tar överraskande över huvudrollen från dem och det verkar
nu som om snåren sjunger. När den tilldelas rollen som aktör i stället
för varelserna som normalt sett skulle agera kallas denna finess för
'metonymi'. På den femte raden står det att "de tusen kvittren
skärmytslar" (småstrider). Återigen undviker poeten ordet "fåglarna"
och väljer nu ett ord som förknippas med dem, nämligen "kvittren".
När man nämner en karakteristisk egenskap för en varelse i stället för
att notera benämningen brukar denna finess kallas för 'synekdoke'.
Metonymin och synekdoken poetiserar dikten.

Det kvittrar av fågelsång även när det är solig dag. Vad skönt! Visst är
denna dikt äkta försommarlyrik!

Dikten finns i "Harry Martinson Dikter 1958-1973".


Detta är ett inlägg av vår gästbloggare Dan Gustavsson.

För poesiintresserade kan vi meddela att Dan kommer hålla i en studiesirkel i Vuxenskolans regi, "Att läsa och skriva poesi", med start den 17 september. Plats: biblioteket i Vaggeryd.