Jag läser gärna dansk poesi. Pia Tafdrup är en av mina favoritpoeter.
I nedanstående dikt skildrar hon en sen natt i Paris.
RUE VIEILLE DU TEMPLE
Redan klockan två om natten sjunger sparvarna i mars,
de flaxar förälskat omkring mellan murarna
då jag slingrar mig hem från baren där pulsen
dunkar under huden hårt avvaktande -
och mörkret glänser
stjärndoftande, stramt åtsittande
flyter som silver
och plasma av glas
när männen kysser varandra.
På morgonen i kaféet medan jag stående
men utan brådska dricker en kopp kaffe
delar en man och en kvinna vid ett bord på en kopp.
Smekningarna ser jag falla från hans lediga hand
mot hennes öra, hals och hår,
jag ser stillheten lyftas från vrist till nacke.
Här finner ingen min hand,
jag slumrar in till ljudet av ett stöldlarm
från en parkerad bil på gatan.
Som Ariadnes tråd utspänd i labyrinten
dras tjutet genom sömnen,
rubinrött ...
Jag lever av kärlek till kärleken
i apriorisk förväntan.
Det finns mycket kärlek i denna dikt. Sparvar flaxar förälskat omkring
mellan murar. Poeten lever av kärlek till kärleken i apriorisk förväntan.
Män kysser varandra. En man smeker en kvinnas öra, hals och hår
så att hennes stillhet lyfts från vrist till nacke. Ordet "stillhet" som
betecknar en abstrakt tankeskapelse förvandlas av poeten till ett ord
som betecknar en konkret sak. Och vips kan stillheten lyftas synligt
som om den är ett ting. Vilken skön kärlekspoesi Pia Tafdrup skapar!
"Mörkret glänser stjärndoftande" är en skickligt komponerad sinnes-
analogi. Vanligtvis tittar vi på själva stjärnorna. Men i dikten ser
poeten även doften av dem. Hennes ögon både tittar och luktar på
himlakropparna!
En apriorisk förväntan är oberoende av tidigare erfarenheter.
Dikten finns i "Valarna i Paris".
Detta var det fjärde inlägget av vår gästbloggare Dan Gustavsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar