Hanna Nordenhök är en modig poet. I nedanstående dikt uttrycker hon ett
tvivel på att det nuvarande språket lyckas spegla verkligheten.
i harsyran. i skuggan vid stentrappan. innan
betydelse blir till. som att se med det yttersta av
fingertoppen. solen ett tätt rött avtryck på ögon-
lockens insidor. redan en sorts skada
man rör blicken utåt bakåt. det får inte göra ont.
man kunde se att något hade försökt ta sig ut. dom
vidvinklade sovrummen, deras enorma stillhet, eller
ointaglighet
Nordenhök tittar på en harsyra. Hon föreställer sig blomman innan ordet
"harsyra" betecknade den och jämför sedan sitt nya seende med "att se med
det yttersta av fingertoppen". En vacker jämförelse, tycker jag. När poeten
rör sin blick utåt bakåt får det inte göra ont. Om hon inte kände smärta
kunde hon se att harsyran hade försökt ta sig ur sin benämning. Vidvinklade
sovrum är ointagliga, enligt poeten. Hon anser helt enkelt att språket inte
förmår spegla dem. Visst är hennes språktvivel intressant!
Dikten finns i "Bländare".
/Dan Gustavsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar